Fakta är optimismens bränsle

Detalj från "Skolan i Aten" av Rafael. De antika filosoferna Platon och Aristoteles debatterar teori och praktik. By Raphael - Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=75881

Debatten om världens utvecklingen handlar om praktik kontra teori. Hans Roslings faktabaserade världsbild visade många att glaset är halvfullt snarare än halvtomt. Fakta ger genomförbara svar och optimistiska värderingar ger rätt frågor inför framtidens utmaningar och möjligheter.

De flesta av oss har vuxit upp med följande sanning om världens tillstånd. Vi lever på lånad tid då världens resurser håller på att ta slut. Människan håller på att systematiskt förstöra planeten. Allt fler lever i misär och med lägre livskvalitet. Livet var bättre förr. Problemet beror på en ökande befolkning, där matproduktionen rent matematiskt inte kan räcka till alla och vi måste göra något drastiskt nu. Alla måste bidra genom att skära ned på sin levnadsstandard, då vi ändå har för mycket. Vi något äldre skulle lagt till ett kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA.

Det är bara det att sanningen om världens tillstånd inte visat sig stämma. Den framlidne Hans Rosling, professor i internationell hälsa, var en av de tänkare och debattörer som lyft fram en “ny optimism” i samhällsdebatten. Rosling var en kommunikatör av rang och kunde med “evidensbaserad brutalförenkling” kombinera fakta, enkelhet, skönhet och humor i sina föreläsningar och skrifter. Det gav honom ett genomslag i offentligheten vilket speglar sig i opinionsundersökningar i Sverige, där visserligen en majoritet lutar mot osäkerhet och pessimism, men där allmänheten jämfört med andra länder är relativt framtidsoptimistisk. En “Roslingeffekt” som nu möter på motstånd. Aktuella exempel är professor Christian Berggrens artikel i tidskriften Kvartal och sociologen Roland Paulsen i DN. Deras kritik är välbekant, att i ena fallet medge att det visserligen för tillfället har skett framsteg men att de är ohållbara i långa loppet, och i det andra fallet säga att välståndet inte kommit fort nog och ändå bara kommer att orsaka nya välfärdsproblem, som fler depressioner.

Idag diskuteras sällan överbefolkningsfrågan, överträdelserna mot de mänskliga rättigheterna blev för svåra att ignorera.

Det är inte en slump att pessimismen fick ett uppsving med de första datorerna, vilka öppnade för möjligheten att behandla större mängder data och åter ta upp pastor Thomas Malthus idéer från 1800-talet om att beräkna hur befolkningsökning leder till tilltagande miljöförstöring och brist på naturresurser. Då på 1970-talet var det stora hotet befolkningsökningen, särskilt i länder som Kina och Indien. USA stödde FN:s befolkningsfond UNFPA steriliseringskampanjer av rädsla för att om fler barn föddes i fattiga länder kunde kommunismen få ett övertag. Kinas kommunistiska parti införde ettbarnspolitiken, med övergrepp och tvångsaborter, då planekonomins svält kunde skyllas på överbefolkningen. Idag diskuteras sällan överbefolkningsfrågan, överträdelserna mot de mänskliga rättigheterna blev för svåra att ignorera. Befolkningsfrågan löstes av att befolkningen aldrig har ständigt ökat mer, den ökar i olika takt över åren, och matproduktionen har ökat lika snabbt, om inte snabbare. Det inte minst för de utvecklingar som Hans Rosling pekade ut i utjämningen av levnadsstandarden och ökad rikedom i nästan alla länder.

Det är en paradox att abstraktioner och spekulationer verkar så logiska och trovärdiga när det som hänt verkar ologiskt och oförklarligt. Minnet är kort och många är okunniga om hur dåligt pessimisterna gissat i tidigare frågor. Mycket av debatten handlar om praktik mot teori och ställer vad som hänt mot vad som borde hända. Låt oss över några exempel:

Skogsskövlingen? Omkring en tredjedel av världen är skog, och storleken har förändrats väldigt lite sedan andra världskriget. Tropisk avskogning sker med en hastighet på mindre än en 1 procent per år, och det är inte som en konsekvens av den ekonomiska utvecklingen, men som en följd av fattigdomen.

Den sjätte massdöden? Omkring 1,6 miljoner arter har identifierats. Uppskattningar av det faktiska antalet arter varierar mellan 2 miljoner till 80 miljoner. Ingen vet exakt graden av utrotning eller den takt som nya arter uppstår på. Den bästa aktuella uppskattningen baserad på faktiska observationer, och med en extremt hög uppskattning av den sannolika ökningen av hastigheten på utrotningen, är att omkring 0,7 procent av arterna kan utrotas de närmaste 50 åren.

Stora siffror som är svåra att ta in. Det är svårt att föreställa sig att världen och ekosystem ständigt förändras, nischer alltid är utrotningshotade och det sällan är så enkelt att om människans påverkan slutar så återgår allt till hur det var.

Problemet är att forskningen ofta har dåligt med observationer av omfattande och komplexa system. Tidsserierna som ska bedömas är så långa och till det läggs en mycket stark tilltro till komplexa matematisk-numeriska modeller.

Modellerna som ligger till grund för förutsägelserna är beroende av antaganden. När man tittar på modellerna verkar utvecklingarna inte vara så dramatiska, förens just en brytpunkt introduceras och utvecklingen då accelererar. Problemet är att forskningen ofta har dåligt med observationer av omfattande och komplexa system. Tidsserierna som ska bedömas är så långa och till det läggs en mycket stark tilltro till komplexa matematisk-numeriska modeller. Det ger problem med komplexitetsparadoxen: en mycket enkel modell kan vara mer tillförlitlig än en mer komplicerad därför att det blir så många olika faktorer som påverkar modellen. Forskarna har gjort modellerna alltmer komplicerade allteftersom de behövt kompensera för någon observation som inte stämmer in i modellens utgångspunkter. Man börjar från en tänkt utgångspunkt och drar slutsatser från uppskattningar av förhållanden. Det kan inte vara lika stark vetenskap som slutsatser hämtade från erfarenheten som styrks av allt fler fynd görs efterhand med fler observationer ute på fältet.

För ibland stämmer inte observationerna med modellerna, som t.ex. när ökningstakten av metan i atmosfären minskat de senaste trettio åren när den borde ha stigit. Då måste forskarna gå tillbaka i beräkningarna och tilldela variablerna nya värden som uppfyller begränsningarna. Genom att systematiskt leta efter dellösningar ska man kunna komma till en fullständig lösning på problemet, så kallad backtracking. Problemet är att backtracking riskerar att anpassa modellerna till att stämma med observationerna, istället för att peka ut att något saknas i förklaringen.

Den pessimistiska synsättet påverkar modellerna och prioriteringarna från dem. Ett sätt att se det är att enligt FN:s klimatpanel IPCC:s senaste stora rapport så kommer, om inget görs, skadorna från klimatförändringarna att bli en inkomstminskning på mellan 0,2 till 2 procent om 50 år. Det är stora skador, men på 2070-talet beräknas inkomsterna vara 300-500 procent högre än på 10-talet. Skadorna motsvarar inte ens en ekonomisk recession, än mindre världens undergång. Även om fler människor bor i mer utsatta områden, skyddas de av en högre levnadsstandard. Sedan år 1990 har kostnaderna från extremväder gått ned från 0,3 procent av världens BNP till 0,25 procent idag.

Genom en rationell riskanalys kan vi göra en bedömning av vad som är en risk och vad som kan göras åt den. Ett hot kan vara relativt sannolikt, men åtgärder ger jämförelsevis liten utdelning jämfört med ett annat hot där inga förberedelser gjorts för att det är mindre sannolikt. Förståelsen för alternativkostnader ger förståelse för vad som är klokt att göra, men pessimismen tränger undan analyser, nyanseringar och prioriteringar då de nedvärderar det stora hotets omedelbarhet.

Tanken att världens resurser är oföränderliga gör att varje nytt liv är ett problem, varje ny företeelse ett hot och varje främling en fiende.

Tanken på undergången slog igenom när välståndet spreds i samhället, och när välståndet inte längre upplevs öka är det lätt att likt räven i sagan säga att rönnbären nog är sura. Pessimismen har länge satt agendan för hur våra makthavare inom politik, näringsliv och kultur ser på framtiden. Alarmisterna söker inte lösningar, att finna lösningar är att underminera alarmismen. Tanken att världens resurser är oföränderliga gör att varje nytt liv är ett problem, varje ny företeelse ett hot och varje främling en fiende. Om vi ser hållbarhet som ett fruset tillstånd att hålla fast vid för evigt är det är lika ouppnåeligt som Edens lustgård.

Hållbarhet för miljarder människor kan bara upprätthållas genom framåtskridande, förändring och utveckling.

Resurser växer inte på träd. Människor skapar dem och vi skapar mer än vad vi i genomsnitt använder. Om det inte var så skulle vi redan varit utdöda. Ändå lämnas människans fantasi och kreativitet ofta utanför datormodellerna. Hållbarhet för miljarder människor kan bara upprätthållas genom framåtskridande, förändring och utveckling. Ett flygplan flyger genom att flyga framåt, annars störtar det. Människans skaparkraft är den slutgiltiga resurs vars resultat Hans Rosling omtalade. Den hjälper oss bedöma läget och att ändra på omvärldens förutsättningar och dess bränsle är optimismen.

Waldemar Ingdahl
16 dagar sedan

Vetenskapsjournalist och kommunikatör