Warpeffekten - så får vi en bättre framtid att komma snabbare.

Det går att förstå framtiden tillräckligt mycket för att kunna förändra den. Den digitala världen löser problem som gör att nya globala makthavare skapas. Du kan vara en av dem.

Om du hade läst volym 38, nummer åtta av tidningen Electronics hade ditt namn idag kanske nämnts i samma mening som Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos. Inte bara för att ni konkurrerat om platsen som världens rikaste person (du hade sannolikt legat först), utan för att ni före andra såg stora teknikskiften och lyckades rida på den vågen. Gates med Microsoft och persondatorn, Bezos med Amazon och internet, Jobs med Apple och både persondatorn och smartphonen. Det som stod i denna tidning var en förutsägelse om framtiden. Om du läst Gordon Moores artikel - och förstått den! - hade du kunnat se in i framtiden minst femtio år. Du hade kunnat förutse PC:n, internet, mobiltelefoner, laptops, platt-tv och smartphones.

Steve Jobs och Bill Gates år 2007.

I det numret skrev Gordon Moore en artikel, Cramming more components onto integrated circuits, om hur många transistorer det får rum på ett chip. Han jobbade då på Fairchild Semiconductors men skulle tre år senare starta Intel. 1959 fick det rum en transistor på ett chip, 1965 hade det ökat till 64 stycken. En fördubblat antal varje år. Moore förutsåg att detta skulle fortsätta i minst tio år till, kanske med något lägre fördubblingstakt.

I boken The Intel Trinity beskriver författaren Michael Malone artikeln:

“Those readers didn’t have to know they were looking at the future of the world - even Moore didn’t know that yet - but if they were astute enough to study the line on the graph and understand its implications, it would have made their hair stand on end… and shown them the path to becoming billionaires.

I efterhand kom förutsägelsen att kallas Moores lag. Volym 38, nummer 8 av Electronics publicerades 1965, det är så att säga för sent att läsa den nu. Den goda nyheten är att lagen gäller än idag. Sedan 1971 fördubblas antalet transistorer vartannat år. Numera får det rum 19,2 miljarder transistorer på ett chip. Om två år dubbelt så många. Om ytterligare två år fyra gånger så många. Om tjugo dubblingar, en miljon gånger så många. Om trettio dubblingar, en miljard gånger så många. Antalet transistorer har stor påverkan på hur snabb en dator är. Eftersom vi får rum fler och fler på mindre yta är små prylar som mobiltelefoner idag lika kraftfulla som en superdator var på 1990-talet. Om du hade läst artikeln 1965, och som sagt förstått den, kunde du ha insett när det blev möjligt för en dator att klara av vissa saker och byggt program till den.

En som gjorde det var Paul Allen. När Intel kom ut med sin mikroprocessor 8008 föreslog han till sin vän Bill Gates att de skulle använda det för att göra ett enkelt operativsystem. Nej, minnet är för litet och systemet skulle bli “patetiskt långsamt”, menade Gates. “Säg till mig när de kommer ut med ett snabbare chip”, sa han till Allen. Året var 1972. Två år senare, såklart, kom Intel med ett dubbelt så bra chip, 8080. Utifrån det byggdes det som kallas världens första mikrodator, Altair 8080. Nu satte Gates och Allen igång, 1975 grundades Micro-Soft (det skrevs så då) och tillsammans programmerade de operativsystemet Altair BASIC.

Warpeffekten

Moores lag visar att teknikutveckling accelererar och det är fortfarande få som känner till det. Aldrig har utvecklingen gått snabbare än idag, aldrig kommer den att gå långsammare. Utvecklingskurvan böjs, den warpar. Den lutar inte bara snett uppåt, digital utveckling handlar inte om att saker bara blir tio procent bättre varje år. Vi missar så lätt teknikskiften eftersom vi ser en linjär värld. Vi tror att en teknik blir möjlig om tjugo år år när den är dubbelt så bra. Men om tjugo år är den tekniken 500 gånger bättre. Dubbelt så bra är den redan om ett par år.

Denna exponentiella tillväxt, att kurvan böjs, är ena delen av Warp-effekten. Den andra delen går så långt tillbaka som 100 000 år då människans utveckling på allvar tog fart. Homo sapiens hade då funnits på planeten i 150 000 år men utan att göra större väsen av sig och ingen utveckling att tala om under den tiden. Men så plötsligt satte den fart. Så plötsligt att enda sättet att förklara det är en DNA-mutation i hjärnan, enligt en del forskare. Men det är en teori som har hål i sig. Det finns en annan teori som stämmer mycket bättre med människans utveckling även i modern tid. Den förklarar till och med hur innovation sker idag. Jag vågar kalla det hemligheten bakom all innovation. Vad det är beskriver jag i första delen av min nya bok (som kommer ut under hösten) men kan avslöja redan nu att förmågan att sprida idéer är viktig. Med internet har vi för första gången en plattform för idéspridande som når halva jordens befolkning och inom 10-15 år förmodligen når nästan hela befolkningen. Fler uppkopplade hjärnor betyder fler idéer och snabbare utveckling och en möjlighet som aldrig förr för vanligt folk att påverka världens utveckling. Förr var du tvungen att råka födas till kung eller drottning, kejsare eller furste för att ha någon större påverkan. Senare var du tvungen att bli president eller diktator. Numera räcker det med en laptop, internetuppkoppling och hårt arbete.

Världens största företag startas idag i garage och studentrum.

The Age of Communities

Trots internet domineras världen fortfarande av centraliserade institutioner. Säkerhetsråd, regeringar, centralbanker, bolagsstyrelser och kommunstyrelser. Överallt sitter representanter utsedda av folket eller av folk som folket utsett i flera led. Det har varit en framgångsrik modell eftersom den löst två tidigare problem. För det första ett informationsproblem, där nyheter tidigare färdats långsamt, om de kom fram alls. För det andra det praktiskt svåra i att låta stora grupper människor rösta alltför ofta. Vi klarar av val med några års mellanrum, eller i ett bolag eller förening en gång per år, men oftare än så blir väldigt krångligt. Därför har det varit smartare att utse representanter.

Den digitala utvecklingen och internet har löst de två problemen. Information finns i överflöd och det är inte längre särskilt krångligt att låta många rösta. Därför kommer vi kunna se enorma communities växa fram, som styrs och finansieras av människorna i dem. En miljon människor som lägger en hundring i månaden, motsvarande ett Spotifyabonnemang, ger en årlig budget på 1,2 miljarder kronor. Trots en liten ekonomisk insats av varje person blir det sammanlagt en rejäl budget. Dessa kommer vara globala och i vissa fall innehålla miljontals människor, till och med hundratals miljoner människor. Deras makt kommer överstiga de allra mäktigaste centraliserade institutionerna som styr världen idag.

Hur kommer de att startas? Av människor som du och jag. Vanligt folk. En stor grupp människor börjar alltid med en liten grupp människor. Denna lilla grupp behöver idag inte ha stora resurser för att kunna växa och tillsammans med andra genomföra storartade saker. De behöver inte köpa in servrar för att sprida sitt budskap. De behöver inte köpa videoutrustning för att göra filmer. Inte känna någon med mycket pengar för att finansiera verksamheten. Internet har gjort dessa och andra verktyg nästan gratis och tillgängliga för alla.

Make the Future Come Sooner

Vi är några som bestämt oss för att använda denna kraft till att försöka förändra världen. Därför har vi startat Warp Institute, en stiftelse med uppdraget att få framtiden att komma snabbare. Så fort vi spolar tillbaka bandet några år ser vi hur det mesta var sämre då än det är idag. Ju längre tillbaka du tittar, desto värre. För 100 år sedan i Sverige var den förväntade livslängden bara 56 år, för 50 år sedan 73 år, idag är den 82 år. 1918 hade vi en genomsnittlig årsinkomst på 43 000 kronor, 1958 på 128 000 kronor och idag 436 000 kronor. 1918 dog 93 av 1000 barn, 1958 fortfarande 20 av 1000 barn och i år, 2018 dör bara 2,57 barn av 1000. 1918 gavs det ut 900 nya boktitlar per en miljon invånare i Sverige, samma antal som 1958, i nutid är vi uppe i 2500 stycken. 2018 var i samtliga fyra nyss nämnda exempel det bästa året någonsin för svenskarna.

Tittar vi på världen och den vanligast förekommande indikatorn på hur världen förändras, extrem fattigdom, så levde cirka 60 procent av jordens befolkning i detta tillstånd för 100 år sedan. För 50 år sedan hade det sjunkit till 45 procent och nu har vi tagit oss under tio procent, lite drygt nio procent i år. Mellan 1948 och 1958 dog i snitt nio personer per 100 000 i krig och konflikt, de senaste tio åren är det 0,9 per 100 000. 1918 levde 16 procent av jordens befolkning i demokratier, 1958 var det 35 procent och nu är det 56 procent. För internet kan vi inte gå så långt tillbaka som 1958 såklart, men 1998 var 147 miljoner människor online. Nu är det över 4,1 miljarder.

Det var med andra ord inte bättre förr. Det har Hans Rosling, Steven Pinker, Max Roser och Peter Diamandis visat oss.

Det är viktigt att sprida deras budskap. De allra flesta tror nämligen att det går mycket sämre för världen än det faktiskt gör. Hans Rosling brukade säga att i ett test på världens utveckling presterar vi sämre än schimpanser. Aporna chansade hejvilt och fick i ett test med tre alternativ på varje fråga en tredjedel rätt. Människor fick ofta under tio procent. Det sitter hårt i oss att världen blir sämre, vilket är helt fel.

Men om vi överhuvudtaget sätter oss in i detta, vilket rätt många svenskar har gjort tack vare Hans Rosling, så stannar vi ofta där. Warp Institute vilar på denna kunskap om hur världen blir bättre men vi riktar framförallt vår blick framåt. Hur mycket bättre kan världen vara om tio, tjugo, femtio och hundra år? Om vi drar ut nuvarande utvecklingslinjer framåt så kommer världen vara fri från extrem fattigdom år 2030. Året därefter kommer alla ha internetuppkoppling. Om 50 år kommer svenskarnas förväntade livslängd vara 92 år, vi kommer tjäna nästan dubbelt så mycket pengar och inte ha någon barnadödlighet alls. Det kommer ges ut 4100 nya boktitlar per miljon svenskar. Vi får dock vänta 100 år tills alla människor lever i demokrati.

Det här är ingen förutsägelse om när exakt vissa saker kommer inträffa, det går inte att med historiska data veta hur snabbt en utveckling kommer att gå. Men vi tycker ändå det är ett värdefullt perspektiv. För mig ger denna framåtblick motivation till att få dessa saker att hända snabbare än enligt nuvarande trender. Varför ska vi vänta till 2030 på att få bort extrem fattigdom? Borde inte alla människor ha internet redan 2025 istället för fem, sex år senare? Att vänta över 100 år till att alla lever i demokratier är alldeles för lång tid! Att bara öka den förväntade livslängden med tio år, till 92 år, är för lite. Varför inte sikta på att nå minst 100 år inom 50 år?

Se framåt genom att se bakåt

Om man vill övertyga sig om behovet att skynda på utvecklingen behöver man återigen blicka bakåt. För femtio år sedan skulle flertalet av de människor som idag är mellan 70 och 80 år varit döda. Människor som lever meningsfulla liv, umgås med barn och barnbarn, jobbar, reser och bidrar till att utveckla samhället. Om vi istället hoppar fram femtio år i tiden och riktar blicken mot nutid, kan man från det perspektivet säga samma sak, fast då istället de mellan 80 och 90 år. Ett annat exempel är de barn som idag dör. Flertalet av dem kommer vi att kunna rädda livet på om 50 år. Varför vänta så länge? Barnadödlighet tillhör så klart ett av de mest dramatiska exemplen, men det finns heller ingen anledning att vänta på allt annat som gör det lättare att kommunicera, dela med sig av information, nöjen, musik och kultur, utforska solsystemet, stoppa miljöförstöring, hindra den globala uppvärmningen, transportera oss säkrare, snabbare och miljövänligare - och tusentals andra saker. Om vi låtsas att allt annat var lika, men utvecklingsnivån i samhället var annorlunda, vilken tid skulle du vilja leva i? Den för 50 år sedan, nu idag, eller den om 50 år?

Världen största community av optimister

Vi vill leva i den värld som är maximalt utvecklad, men vi vill inte vänta 50 år på den världen. För att göra det tänker vi använda oss av Warp-effekten. Den accelererande teknikutvecklingen som gör det lättare och lättare att sprida idéer ger oss möjlighet att samla en stor grupp människor, fatta gemensamma beslut och tillsammans finansiera det vi vill genomföra. I denna grupp människor, från hela världen, med olika bakgrunder, kommer väldigt spännande idéer att födas. De allra mest spännande idéerna i hela solsystemet. Vi kommer tillsammans välja de viktigaste och försöka genomföra dessa. Den grupp människor som vi tror har störst möjlighet att göra det är optimisterna. Det är dessa personer som ser möjligheter, tror att saker går att förändra, vill förändra, ser att framtiden kan bli bättre än nutiden. De kallas ibland naiva, kanske för att de tar sig för saker som synes vara omöjliga. Men det naiva är att vara pessimist, det rationella är att vara optimist. När vi sett i hundra tusen år hur världen blivit bättre, är det märkligt att tro att det just nu skulle vända och bli skit av allting.

En fara med en pessimistisk syn på samtiden är att vi inte förbereder oss på framgång. När totalitära system faller, när världshandeln ökar, fattigdomen minskar dramatiskt och nya teknologier inte bara förbättrar utan även förändrar vårt sätt att leva så var kalla kriget-pessimismen om kärnvapenkrig och ekokatastrofer till ingen hjälp för att förbereda oss för utmaningarna på 90-talet. Vi betalar idag priset för att vi lät domedagens hemtama charm hindra oss från att se framåt fullt ut. Vi kunde ha varit längre fram i utvecklingen, vi kunde ha haft en ännu bättre värld redan idag, om vi förberett oss på rätt sätt. Framgångarna löser inte alla problem. De gör oftast att vi får andra, mycket mer angenäma problem.

“Jag är rationell optimist: Rationell för att jag har landat i optimism inte baserat på temperament eller instinkt, utan genom att titta på bevisen”, skriver Matt Ridley in inledningen på sin bok The Rational Optimist.

Jag är övertygad om att en grupp rationella optimister kommer att kunna förändra världen. Om du är en av dessa personer så är du välkommen att hjälpa till. Om du tror att jag har fel, då uppmanar jag dig att starta ett community för pessimister, och så får vi se vem som uträttar mest. Fast om du tror att du kan bygga ett community med några miljoner pessimister för att förbättra världen, då skulle jag nog säga att du är en större optimist än vad jag är.

En global moonshot factory

John F. Kennedys idé och projekt att landa en människa på månen innan årtiondets slut har kallats ett moonshot. Google har ett lab i Silicon Valley som de kallar moonshot factory. De försöker hitta svåra och viktiga problem som har en möjlig teknisk lösning och så kastar de enormt smarta människor och stora summor pengar på den lösning de tror på. Det är en centraliserad modell. Inget fel i det, men jag tror att en decentraliserad modell där fabriken finns över hela världen kommer att kunna göra ännu större nytta. Vi kommer att få en blandning av människor med olika erfarenhet, bakgrunder, kunskaper och kulturer. I skärningspunkten mellan dessa olika synsätt kommer de mest spännande tankarna på planeten finnas. Vi kallar det en global moonshot factory.

Vi tror att en sådan community kan få framtiden att komma snabbare. Det är Warp Institutes uppdrag. Vår moonshot.

Here's to the crazy ones. The misfits. The rebels. The trouble-makers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They're not fond of rules, and they have no respect for the status-quo. You can quote them, disagree with them, glorify, or vilify them. But the only thing you can't do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

Mathias Sundin
73 dagar sedan

Mathias Sundin är riksdagsledamot, medgrundare till stiftelsen Warp Institute och internationell föreläsare. I höst kommer han ut med boken "Warpeffekten - så får vi framtiden att komma snabbare."